Nordisk mytologi

När det åskar är det guden Tor som kör över över himlen, Oden, den allseende Fadern, vet allt som har hänt och allt som ska hända och Freja ser till att det finns mat på bordet, medan vi människor sliter på i Midgård. Den förkristna nordiska mytologin är ett hett ämne, både i TV, film och böcker. Ofta förknippad med vikingatiden, men med rötter långt bak och med en spridning över hela norra Europa. Långt in på 1800-talet, trots intensiva ansträngningar från kyrkans sida, levde rester av mytologin kvar bland befolkningen.

Källorna

Richard Wagner

Allt började med Ask och Embla. I alla fall om man ska lita på den gamla asatrons skapelsehistoria. Men faktum är att egentligen vet vi inte så mycket om den nordiska mytologin eller, rättare sagt, vi har mycket få källor. Man kan inte säga att det direkt finns någon egentlig samtida beskrivning. De källor man brukar referera till är Snorre Sturlasons Edda – som är en samling berättade sagor med sitt ursprung i den isländska traderingen – och Tacitus och Saxo – romerska och kristna krönikörer. Underlaget för att dra stora växlar är alltså inte stort.

Sedan har berättelseskatten fyllts på av gravfynd och kloka slutledningar genom årens lopp. På 1800-talet lät man ett romantiskt skimmer lysa över hela den nordiska forntida historien och bekvämade sig inte så mycket med faktiskt historiskt underlag. Richard Wagner med sin operasvit Ringen gjorde mycket för att popularisera hela mytologin. Under 1900-talet har myterna fyllts på allt mer och mer för att passa olika behov och idag finns det en stor grupp av asatroende runt om i Norden. Ett problem med att tro på asagudarna idag är att själva koncepten religion och tro passar dåligt in. Den forntida mytologin kan istället sägas vara en naturreligion som manifesteras av hur man lever och vad man gör varje dag. Gudarna ingriper hela tiden och hjälper eller lägger krokben. Offer och besvärjelser måste till för att blidka dem och få dem på sin sida. Här räcker det inte med att gå i kyrkan en gång i veckan!

Början och slutet

Utgångspunkten i nordisk mytologi är indelningen av världen. Vi människor lever i Midgård. Gudarna lever i Asgård, där Oden är den främste tillsammans med sina två söner Tor och Balder och en massa andra gudar. Balders död är också den händelse som avgör världens slutgiliga öde. Då rämnar allt och världen går mot sin undergång, Ragnarök. Efter den stora slutstriden återföds alltihop igen i ny gestalt. Mytologin är alltså cirkulär, till skillnad från exempelvis kristendomen. Allt föds, dör och återföds.

Fortfarande idag har vi många lämningar kvar från den förkristna mytologin. Namnen på våra veckodagar till exempel som har förkristna rötter. Tisdag som är guden Tyrs dag, onsdag är Odens, torsdag är Tors och fredag är Frejas. Det finns orter med namn efter asagudarna och en växande rörelse av unga som både vill lära sig mer om asatron och till och med konfirmerar sig efter gamla ritualer. Att gå omkring med en Torshammare tatuerad på armen eller i ett halsband är helt accepterat. Norden kristnades förhållandevis sent och de gamla traditionerna var svåra att utrota. Mycket levde kvar på landsbygden och bland folk i allmänhet. I andra delar av norra Europa är resterna färre.