Rikets historia – del 2

Karl XII dog 1718 och det ledde till en omorganisering av det stadsstyret man hade, kungens makt gick över till riksrådet och riksdagens utskott. Utrikespolitiska motgångar var vad som spelglade den tid man kallar frihetstiden, men här skedde också en ekonomisk utveckling och en kulturell blomstring. När denna tid tog slut uppstod en maktkamp mellan politiska partier och man återupprättade makten under Gustav III tid som kung där de viktigaste insatserna låg på det kulturella området. Men det nya statsskicket fick kritik och detta ledde till att kungen mördades 1792. Här fick sonen Gustav IV Adolf ta över makten och han valde att inleda ett krig mot Frankrike som 1805 leddes av Napoleon. Som följd av detta förlorade Sverige de besittningar de hade i Nordtyskland, man förlorade också Finland tillslut i det krig som 1808-1809 utspelades mot ett Ryssland som hade allierat sig med Frankrike.

Ingen efterträdare

Det envåldsstyre som Gustav IV Adolf sysslade med tillsammans med hans misslyckade krigspolitik var något som väckte missnöje, han fick tillslut lämna över sin tron till sin farbror Karl XIII. I och med detta så skapades en regeringsform som återigen minskade den makt som kungen hade i Sverige. Den nya kungen saknade dock arvingar som mötte de krav man hade på en efterträdare och man fick utse en åt honom, detta blev Jean-Baptiste Bernadotte, en fransk marskalk. Denne man ledde den slutliga striden mot Napoleon men blev inte kung förrän 1818. Under denna fred som rådde i Kiev 1814 fick Danmark, vilka stod på fransmännens sida, avträda Norge till svenskarna. Man förenades sedan i en personalunion, detta under den svenska kungen, en union som fanns kvar till 1905.

Gustav IV Adolf

Avgång för regringen

Då den gamla ståndsriksdagen, som bestod av adel, präster, borgare och bönder, förändrades avlöstes en kammarriksdag. Kring sekelskiftet bildade  man sedan de moderna politiska partierna i Sverige, Socialdemokratiska arbetarpartiet, Liberala samlingspartier och Högerpartiet. Sakta hade kungen dragit sig tillbaka från sin makt, han var inte längre den som kunde styra och ställa. 1914 uppstod den så kallade borggårdskrisen, detta var sista gången som svenska regeringen föll på grund utav att den inte hade förtroendet från kungen. Denna kris uppstod på grund av motsättningar som gällde försvarspolitiken och den utmynnade i en konstitutionell konflikt mellan kung Gustav V och regeringen som var under ledning av Karl Staaff. Som resultat av denna kris fick regeringen avgå, men samtidigt blev detta ett bidrag till utvecklingen av parlamentarismen precis som den allmänna rösträtten för både män och kvinnor vilken infördes under 1917-1921.

En samlingsregering

Härnäst väntade det första världskriget, men i detta höll sig Sverige neutralt. Hjalmar Branting ledde den socialdemokratiska regering som tillträdde 1920, denna blev dock en kortlivad ministär. Under 1920-1936 var det minoritetsregeringar och skiftande politiska allianser som karaktäriserade tiden. Sverige drabbades sedan under 1930-talets första år av en ekonomisk kris som rådde internationellt. Detta årtionde arbetade man också fram riktlinjer för en framtida reform- och världspolitik under begreppet folkhemmet. Efter detta var det dags för andra världskriget då en samlingsregering dök upp, denna leddes av Per Albin Hansson och Sverige ställde sig neutralt även i detta krig. Regeringen höll Sverige utanför kriget genom bland annat eftergifter till Hitlertyskland. Man exporterade järnmalm till ett Tyskland som var i behov av detta till sin krigsindustri. Man lät också en obeväpnad trupp resa genom Sverige och Norge precis som den fullt utrustade Engelbrechtdivisionen.